Minnen.
Alltså, jag blir så arg och ledsen. Jag upptäckte i eftermiddags att Aftonbladet har en blogg som handlar om unga tjejer som mår dåligt. Jag känner igen mig i det som skrivs och hatar det. Inte att jag gått igenom dessa känslor utan för att på något sätt klarade jag mig igenom det helskinnad.
Vem säger att alla de här fjortonåringarna kommer att göra det? De flesta säger att de känner sig hjälplösa, att de inte får någon hjälp, att hjälpen de får inte räcker till och så fortsätter det.
Jag avskyr självdestruktivitet och hur vissa blundar för det. Jag förstår inte hur dessa personer kan gå obemärkt förbi? Jag blir så arg på lärare, föräldrar och andra i deras omgivning som varken ser eller gör något.
När jag gick på högstadiet blev jag deprimerad, självdestruktiv och önskade att jag bara fick försvinna, nästan fem år senare får jag höra av min dåvarande klassföreståndare att "jag såg ju att något hände men jag visste inte vad". Varför frågade du inte då? Ville jag svara men gjorde inte.
Vi som medborgare och framför allt medmänniskor måste ta större ansvar över de som finns i vår närhet. Ställ upp för varandra, fråga en gång extra om din vän mår bra, hjälp en främling, säg hej.
Varför förstår vi inte att vi lever tillsammans vare sig vi vill eller inte?
