Madeleine.
Finaste Madde/Madeleine/Pinnen (kärt barn har många namn) har gjort den här kompositionen. Det är hennes pojkvän Martin, deras katt Jax och hon själv.
Jag är så glad att hon och Martin finns. Jag känner inte Martin allt för väl men vet att vi har en stor gemensam nämnare. Madde. Jag är så glad att han finns för jag vet vad han betyder för henne och allt som gör henne gott är gott.
Jag var knappt tonåring när jag lärde känna henne. Då var det mesta bra, i alla fall med mig. Nuläget är inte lika bra men jag kan ärligt säga att hon aldrig kommer att försvinna ur mitt hjärta, vad som än händer.
Tidigare idag la hon upp en video som en annan tjej har gjort och jag kan säga att jag står bakom det som framgår i den. En sjukdom är en sjukdom, vad ska man göra? Det enda som skiljer psykiskt från fysiskt är ju att det inte syns lika mycket, ett stort hack i det mentala syns inte lika väl som en bruten rygg på en röntgenbild.
Jag hatar det.
Varför skriver jag detta? Varför ger jag så mycket uppmärksamhet till just Madde och ingen annan av mina närmsta vänner? Jo, för att jag behöver säga detta men är för feg för att säga det till henne öga-mot-öga.
Jag har sagt det förut, jag älskar dig Madde. Du är en av de mest underbara vänner jag har och du förtjänar att må bra. Jag önskar att det gick att ge dig mitt synsätt. Jag önskar att jag kunde ta din plats.
Du är något av det finaste jag har och det kommer du alltid att vara.
Emelie, kära Emelie. När jag såg att du kommenterade min blogg såg jag först bara 'Jag älskar dig Madde' och bara det fick mina tårar att börja rinna, jag tror inte att jag hört dig säga det till mig förut och det värmde så. Sen.. såg jag att du hade lagt till en länk, till din blogg och då rann tårarna ännu mer... Jag blir rörd och jo jag är överkänslig, men du är så... himla snäll. Du har ett så gott hjärta, ett varmt hjärta.
Vet du vad? Jag älskar dig också, du har en alldeles egen plats i mitt hjärta, du är ett av alla plåster som håller ihop det.
Tack Emelie, tack.
